Radiolelles Hemsida

Jag börjar uppe vid Observatoriegatan och går Drottninggatan ner mot city. Jag kan se väldigt långt och känner att det kommer att bli en fin promenad. På andra sidan gatan går en dam med en väldigt liten hund som hon hela tiden misshandlar genom att rycka i kopplet så att hunden flyger tillbaka varje gång dess nos styr den åt ett annat håll. Det känns mycket obehagligt och jag ska precis snedda över gatan när damen och den stackars hunden försvinner in i nästa portuppgång. Det stackars livet bor nog där med sin livsplågare, tänker jag och suckar. Jag möter två killar på samma sida som jag och jag förundras över teknikens framsteg när jag inser att de nog är kompisar. Men de kommunicerar inte utan lyssnar på var sin Mp3-spelare och har lurar på huvudet. De tittar på varandra och nickar gillande fast de inte kan höra varandras musik. Suck igen. Utan att tänka mig för kliver jag ut i gatan och blir nästa påkörd av en ilsken chaufför i en budbil som har sitt fokus på att sms:a i mobilen. Med en rörelse som bara kan hänskjutas till självbevarelsedrift kastar jag mig tillbaka till trottoaren varifrån jag kom. Efter att ha sett mig för ordentligt kan jag ta mig över gatan oskadd. En gatumusikant fångar min uppmärksamhet. Han spelar gitarr och munspel, samtidigt som han genom en tråd fäst vid fotleden slår på en trumma fastsatt på ryggen. Folk kastar mynt i en cigarrlåda som ligger framför den musikaliske mannen. Han är verkligen musikalisk till skillnad från en del andra jag sett och hört. När jag tröttnat på trängseln runt gatumusikanten går jag vidare och hamnar så småning om i kvarteran runt Rosenbad.  Jag tänker, här sitter stadsministern just nu och svettas i något dötråkigt plenum. Skönt att jag kan ströva fritt omkring i stan utan bekymmer. Jag tar Roslagsbanan hem från Östra station, nöjd efter min dag i stan.

Våren är en underbar tid på många sätt. Man kan skala av sig de yttersta lagren av köldskyddet och återgå till att se på kläder som passar och är snygga i stället för att vara så förbaskat praktiska. Våren är också den tid då vi här uppe strax under polcirkeln får möjlighet att för första gången på flera månader känna värmen från solen. Även om vintrarna numera inte är så stränga som tidigare är det mörkret som är den stora depressionsfaktorn. Att då kunna sätta sig på en torr parkbänk i staden, vända ansiktet mot solen och njuta av värmen som strömmar emot en och känna att man tinar upp utan att anstränga sig känns som en ynnest. Energin kommer liksom i stora floder helt gratis. Att sedan uppleva barns helt otvungna sätt att förhålla sig till den nya situationen att slippa krånglet med tjocka kläder och framför allt “galonisar” är värmande i sig. Flyttfåglarna kommer tillbaka i stora skaror efter att ha tillbringat hela den kalla perioden på varmare breddgrader. Träden börjar suga upp näring ur jorden för att kunna utveckla nya blad som så småning om ska rassla i vinden. Blommor och örter spränger fram ur jorden, mellan stenar och till och med genom den svarta stenhårda vägbeläggningen. Naturens kraft är livgivande. Låt oss vara rädda om det som finns kvar av det naturliga arvet och förvalta det på ett sätt som kan ge människorna i framtiden en vår värd namnet.

Det började med en knappt kännbar darrning i marken. Efter en timme kom skalvet. Från gatan kunde jag se hus som rasade samman. Det såg ut som i en film. Alltihop hände på mindre än fem minuter. Efteråt bredde en overklig tystnad ut sig över det ödelagda landskapet. Inga fåglar hördes längre, inga bilar och framför allt, inga bilar hördes längre. Det tog nästan tio minuter innan jag hörde några ljud alls igen. Då var det som ett öronbedövande larm av sirener, människor som skrek, barn och gamla som irrade omkring tillsynes planlöst. Hela scenariot var som en mardröm. Innan jag kom till sans och började bete mig rationellt, såg jag allt som i ett grått töcken. En kvinna skrek åt mig att sätta igång med att hjälpa till att gräva undan en massa bråte för att få ut en liten flicka som satt fast under ett ikullfallet träd. Jag slet av mig slipsen, knäppte upp skjortan i halsen, kavlade upp ärmarna och satte igång. Jag bar undan ihoprasade saker för att frigöra så pass mycket att flickan kunde andas. Nästa steg blev att försöka lyfta trädet. Jag jobbade så att svetten lackade och insåg att förutom kvinnan som väckt mig ur min trans, var jag en av få som hade klarat mig utan skador. När jag såg mig omkring fanns det skadade och döda människor överallt. Det kändes svårt att ta in tragedin som utspelade sig mitt framför ögonen på mig.  Jag ruskade på huvudet och fortsatte med arbetet att frigöra den lilla flickan som satt fast under trädet. Fler och fler människor som kunde hjälpa till dök upp från ingenstans samtidigt som jag kände mig starkare och började dela ut arbetsuppgifter till de som frågade vad de kunde bidra med. Män i oklanderliga kostymer slängde kavajen och började gräva med händerna efter överlevande i rasmassorna. En kvinna som letade förtvilat efter sina anhöriga, frågade mig om jag sett någon. Jag skakade bara på huvudet och jobbade vidare med att gräva. Plötsigt kom det fram en polis i en trasig uniform och frågade om han fick hjälpa till. Han visste var det fanns spadar och hackor.  Men hämta dem då skrek jag. Där någonstans försvann bilderna och de fasansfulla ljuden. Och ersattes av min irriterande väckarklocka !!!

Detta är beskrivningen av en dröm jag hade strax före jul 2009.

Min fru och jag bestämde att vi skulle bygga ett lågt staket, eftersom vårt hus ligger närmast parkeringen i vårt radhusområde.

Vi åkte bort till ortens stormarknad i trävaror och hittade ett lämpligt objekt. Vi hade bedömt att vi skulle bygga staketet så att säga dubbelt omlott så att genomsynen blev så begränsad som möjligt.

För ändamålet inhandlade vi åtta färdiga staketdelar. Det behövdes också någon form av förankring i marken. Efter en stunds dividerande med varandra beslöt vi oss för att fråga någon av personalen på plats.

Då fick vi veta att ett så litet staket inte behövde så värst avancerad förankring än att man kunde använda sk jordspjut. Man köper stolpar som är anpassade till jordspjuten och fäster staketdelarna i stolparna.

OK. Hem med grejorna och lasta in på tomten. Färg säger hustrun då med ett frågande uttryck? Det ska väl vara färg på staketet. Eller?

Jag jagar ner på stormarknaden igen och väljer med hjälp av en kunnig tjej ut den vita färg som blir bra att använda till staketet. Hem igen, ställa upp bockarna, lägga den första staketdelen på bockarna.

Det börjar stänka så smått. Det är ju Svensk sommar. Jag tänker, att jag fortsätter ändå, men regnet tilltar och jag blir tvungen att slänga in alltihop i förrådet. Jäklar att jag inte hunnit städa där ännu. Jag har ju bara haft tio år på mig.

Hela försommaren regnar det till och från men till slut är alla delarna målade. Dags att mäta in jordspjuten så att hela staketet blir rakt, sätta i stolparna och skruva fast staketet.

Voil’a färdigt!!!

Lax från Nordnorges laxodlingar till Södra Europa transporteras nästan uteslutande på långtradare.

Laxen lastas oftast direkt från laxodlaren vid kaj i frigolitlådor i trailer färsk med strö-is ovanpå.

Eftersom totalvikten i Europa per ekipage är 40 ton med singelaxel och 44 ton med boggieaxlar blir lastvikten ca 25 ton.

Detta gör ungefär drygt 7000 laxar per last.

Lax distribueras till kunden direkt med långtradaren vilket betyder att laxen oftast inte hanteras av någon annan än laxodlaren och mottagaren.

En långtradare i gott skick drar ca 3 liter diesel per mil.

Mellan Kirkenees och Malaga är det ungefär 613 mil

Detta gör att en långtradare med färsk lax eldar upp 1800 liter diesel per enkel resa.

Man hinner med ungefär 20 sådana vändor per år då säsongen är ca 9 månader lång.

Med enkel matematik får man fram några roliga siffror.

900 bilar per år blir 3.240.000 liter diesel.

Om man istället frös fisken och körde den på järnväg skulle diesel från dessa 900 bilar sparas per år.

Detta är bara en hantering av tusentals liknande.

Om man skapade ett europaomspännade järnvägsnät där nästan alla livsmedelstransporter kunde transporteras skulle man spara i storleksordningen 100 miljoner liter diesel per år vilket bara det skulle ge den effekten att europas miljömål skulle nås i närtid.

Järnvägsnätet finns i stort sätt redan och den politiska viljan finns på många håll särskilt här i sverige.

Bromsklotsen i hela processen är att lagar och avtal i de olika länderna ser otroligt olika ut.

Detta beror till största delen på att järnvägsnäten oftast är statligt ägda.

Jag tror att den som framgångsrikt lyckas binda ihop ländernas olika järnvägar, har ett miljöpris att hämta.

Kanske till och med Nobelpris i ekonomi.

Äntligen har vi fått resultatet av den undersökning som Österåkers kommun har gjort för att undersöka om  hur många som lyssnar på Radio Österåker i radion på Fm 103,7 och 100,6 och på radio.osteraker.se

Det visar sig att  mer än 25% av kommunens invånare lyssnar på Radio Österåker, och det är defakto mer än 10000 inv. Dessutom tillkommer de som lyssnar på oss utanför kommungränserna och på nätet.

Vi på Radio Österåker är lyriska och tagna med storm.